1/18/2016

Vecka 38+0 är kommen med en smärre förkylning och ett stort trött leende.



Jag sitter nyvaken i köket trots en timmes frukost till morgonpasset och funderar över livet. Det är finurligt hur kroppen påverkas av alla hormoner som stiger i kroppen just nu. Då det är 13 dagar kvar till planerat BF har jag läst att det inte är ovanligt att stress, trötthet och stigande hormonnivåer ställer till det lite i kroppen för oss kvinnor.

Jag drabbas emellan åt av ledsamhet som varar i si sådär 10 minuter varannan dag. Det är en konstig känsla som gör att jag är superledsen och gråter i ca 10 minuter för att där efter vara tömd på tårar, tömd på sorg för att sedan vara som vanligt, glad och på topp igen. Så länge det är så här få minuter det pågår kan jag tolerera det. Samtidigt förstår jag också att det är hormonerna som spökar och inget annat som är roten till gråten. Jag har aldrig tidigare i mitt liv haft små mini-downperioder likt dessa 10 minuters sorgestunder vilket känns skönt att veta om mitt uppe i all tumult och när det väl sker.

Förutom dessa små gråtinslag i vardagen mår jag ganska så bra just nu. Att vara gravid är som sagt ändå en fantastisk upplevelse, förstå mig rätt. Det är bara mycket känslor som virvlar runt i kroppen och i huvudet under en 9 månader lång period när kroppen ställer in sig på att skapa ett barn och förbereda föräldern inför det nya livet som komma skall när 9 månader är över. Alla tacklar vi sådana omorganisationer och justeringar på olika sätt och om jag skall räkna i stora drag, har jag haft 8 toppenmånader av 9. Bara för att det regnar en dag på en sommar, är inte sommaren dålig för det. Och lite så har graviditeten varit.

Bara för att jag haft stora kval över hur mycket jag ätit och hur extra hungrig jag har varit samt hur stor min kropp har blivit i denna transformation, har det inte befläckat min graviditet. Jag har ett liv inuti mig, ett litet litet liv, det finaste av liv som skapades av Jonas och min kärlek. Och hur kan man ogilla det? Precis tvärt om. Hormoner och gravidkilon kan stå där och skrika i ett hörn, för i andra hörnet står bebis och ropar hej och ser fram emot vårt första möte. Liksom, hurra, hur stort och hur fantastiskt är inte det? Samtidigt som jag vissa dagar tänkt på vikten, mått dåligt över den har jag 6 andra dagar till skillnad mått toppen, visat gravidmagen, gullat med tanken på bebisfötter och längtat sönder mig efter Solveig.

Slutet gott, allting gott.




Inga kommentarer

Skicka en kommentar

© .
Maira Gall